När tvivlen kommer in på skinnet...

Lite inspiration från Kivik Art Center innan jag inleder min aningen bittra blogg

Ja, hur ska jag uttrycka mig? 


Mitt inre är fyllt av mycket tvivel kring det här med universitetsstudier. Är det här verkligen det jag vill? Vill jag verkligen sitta i skolan 13 timmar om dagen och rita med en 0,3 penna HB-stift? Igår var jag, tillsammans med Sara och Karin i klassen, på Bnaff Mountain Film Festival på Lunds stadsteater och såg en massa olika filmer om extremsport. Innan dess tänkte jag helt logiskt att jag studerar för att ha möjlighet att välja längre fram i livet. Nu känner jag snarare att jag studerar för att det är det som samhället förväntar av mig och att det är bara så man gör. För att dra det långt har jag nu gett mig in på en fem år lång utbildning som jag troligtvis klarar galant. Någon gång under fjärde eller femte året träffar jag en man, blir med barn och sedan är det 9-5-jobb, radhus och Volvo och sedan är det inte tal om puderåkning på de närmsta 15 åren och sedan drabbas man av ledbandsreumatism och då är det definitivt inte kul med skidåkning längre.


Men NEJ, det är inte så illa, utan jag tror att det bara är tvivel som kommer och går och resultat av en stor omställning och av att sitta instängd hela tiden och inte ha tid till att vara utomhus. Nu vill jag heller inte låta fullt så bitter som jag kanske gett sken av att vara utan jag vill här poängtera att jag ÄLSKAR det jag håller på med. Jag avgudar mitt ritbord med sin T-linjal och skärmatta. Jag är kär i min skalpell och totalt beroende av min suddmall. Som ni säkert hör är jag också ytterst förtjust i den nördighet som en sådan här utbildning medför. Ett exempel på det, som man ser allt som oftast, är att ett gäng studenter står lutade över ett bord och stånkar och stönar och beundrar något. När man kommer fram för att se vad som pågår är de någon som brister ut "Har ni sett sådana raka linjer? De måste vara gjorda med en 0,05:a.". Det är fantastiskt.


Slutsatsen är således att jag är fylld av tvivel vilket är bra eftersom jag då troligtvis inte kommer att bli för bekväm för att hoppa av om jag ångrar mig. Samtidigt är jag helt förälskad i mitt nya liv. Idag kom jag hem klockan 22.00 efter 13 timmar vid ritbordet och filmjölk till både lunch och middag. Liten spritfest i ateljén under kvällen, bland pennor och skisspapper, hjälpte till för att hålla mig kvar. I morgon ska jag på något vis redigera min skisser eftersom jag nu, när jag börjat rita i skala 1:50, insett att mitt trappräcke är 1,10 meter högt och att taket är 1,0 meter högt. Det är vad jag kallar ett problem, men mycket komiskt (här lägger jag in ett gott skratt för mig själv). 

Det här är min kaotiska vägg av skisser i min ateljé, men jag har fina klädnypor

Mitt ännu mer kaotiska ritbord fyllt med både det ena och det andra

Här är min goda vän Tobias som sitter bredvid mig i ateljén och dricker kallt kaffe

Sara presenterar sina skisser något trött efter många timmar hängande över skisspappret

Elin sitter också bredvid mig och är något mer positiv till sitt projekt än vad jag för tillfället kände mig

Kan det här möjligtvis bli ett lusthus med extra lust?

God natt gott folk sov gott och dröm om små trädkojor kombinerat med lusthus som ger extra lust (återkommer mer till på tisdag då projektet ska lämnas in)