Nybliven student, total nolla och allmänt förvirrad

Freja, i Nolle-T-shirt och A-kavaj, hungrig student

Jaha, då var man helt plötsligt student. Och inte vilken student som helst utan ARKITEKTstudent (observera att det uttalas som det skrivs och inte med några sche-ljud, arkitekt med K).

Allting började egentligen med en nästan 200 mils bilfärd, nermontering av rum, flyttning av möbler och flyttkartonger, IKEA och sedan språngmarsch till universitetet. Allt på mindre än en vecka.

Härmed är jag alltså medlem av Teknologkåren vid Lunds Tekniska Högskola, LTH, jag är student på A-sektion på arkitektprogrammet, jag är medlem i Akademiska Föreningen samt i Sydskånska Nationen. Förstå hur rörigt allting är och tänk er den förvirring som har spridit sig mellan 80 arkitektnollor som sprungit omkring som fån på LTH. Det tog många veckor innan saker och ting klarnade något och ännu, fem veckor in i terminen, ställer jag mig frågor som ”Vad gör egentligen AF?”, ”Var ligger Blekingska Nationen?” och ”Vilken sektion kommer egentligen Påven från?”.

Kommentar: Årets Nollegeneral var utklädd till Påve i fyra veckor och han erhåller fortfarande stor respekt.

Jag har fått ett ritbord. Jag har en lampa. Jag har en massa linjaler, pennor, skalpeller och ritblock som jag inte riktigt vet vad jag ska göra med. Jag känner mig mycket viktig när jag har lyckats få blyerts i pannan och kaffespill på ritningarna.

En del av mina nyinköpta prylar på mitt överkast

Mitt första projekt som arkitektstuderande var att knyta knutar med 2,5 km vitt snöre. Jag hoppas att läsaren vid det här laget förstår hur otroligt kreativ och oprecis min utbildning är. Uppgiften löd som följer ”50 km snöre + 151 arkitektstudenter = ?”. Detta skulle då skapas över hela universitetsparken på LTH. Vi var uppdelade i 20 grupper och alla grupper skulle göra ett konstverk som skulle knytas ihop med två andra grupper med minst fem trådar. Resultatet hamnade i Sydsvenskan och jag känner viss stolthet över att ha lyckats få med en del av mitt första arkitektprojekt i tidningen efter bara en vecka.

Vår fina kikare, bild tagen av Sydsvenskam

Det är kul att en vår kikare är så genomsläpplig från den här vinkeln men ser helt tät ut framifrån

För tillfället håller vi på med, vad jag som är skadad av psykologiska termer skulle kalla fallossymboler, torn i gips som ska monteras med ett landskap som är format utifrån kroppen och som sedan talar till en makapär som är skapad av ett mekaniskt föremål. Vernissage är i kafét på Kemicenter tisdagen den 28 september kl. 17.00. Det bjuds på förfriskningar, skratt och en hel drös konstiga gipsskulpturer. Berättar mer om det i nästa blogg…

Här bor jag alltså, mitt fina lila hus som jag delar med Ida, Romain, Sofian och Pernilla

P.S. Vänta gärna med spänning på ”Nollningsbloggen”, den kommer innehålla både det ena och det andra smått och gott, åldersgräns 15 år ;)