När tvivlen kommer in på skinnet...

Lite inspiration från Kivik Art Center innan jag inleder min aningen bittra blogg

Ja, hur ska jag uttrycka mig? 


Mitt inre är fyllt av mycket tvivel kring det här med universitetsstudier. Är det här verkligen det jag vill? Vill jag verkligen sitta i skolan 13 timmar om dagen och rita med en 0,3 penna HB-stift? Igår var jag, tillsammans med Sara och Karin i klassen, på Bnaff Mountain Film Festival på Lunds stadsteater och såg en massa olika filmer om extremsport. Innan dess tänkte jag helt logiskt att jag studerar för att ha möjlighet att välja längre fram i livet. Nu känner jag snarare att jag studerar för att det är det som samhället förväntar av mig och att det är bara så man gör. För att dra det långt har jag nu gett mig in på en fem år lång utbildning som jag troligtvis klarar galant. Någon gång under fjärde eller femte året träffar jag en man, blir med barn och sedan är det 9-5-jobb, radhus och Volvo och sedan är det inte tal om puderåkning på de närmsta 15 åren och sedan drabbas man av ledbandsreumatism och då är det definitivt inte kul med skidåkning längre.


Men NEJ, det är inte så illa, utan jag tror att det bara är tvivel som kommer och går och resultat av en stor omställning och av att sitta instängd hela tiden och inte ha tid till att vara utomhus. Nu vill jag heller inte låta fullt så bitter som jag kanske gett sken av att vara utan jag vill här poängtera att jag ÄLSKAR det jag håller på med. Jag avgudar mitt ritbord med sin T-linjal och skärmatta. Jag är kär i min skalpell och totalt beroende av min suddmall. Som ni säkert hör är jag också ytterst förtjust i den nördighet som en sådan här utbildning medför. Ett exempel på det, som man ser allt som oftast, är att ett gäng studenter står lutade över ett bord och stånkar och stönar och beundrar något. När man kommer fram för att se vad som pågår är de någon som brister ut "Har ni sett sådana raka linjer? De måste vara gjorda med en 0,05:a.". Det är fantastiskt.


Slutsatsen är således att jag är fylld av tvivel vilket är bra eftersom jag då troligtvis inte kommer att bli för bekväm för att hoppa av om jag ångrar mig. Samtidigt är jag helt förälskad i mitt nya liv. Idag kom jag hem klockan 22.00 efter 13 timmar vid ritbordet och filmjölk till både lunch och middag. Liten spritfest i ateljén under kvällen, bland pennor och skisspapper, hjälpte till för att hålla mig kvar. I morgon ska jag på något vis redigera min skisser eftersom jag nu, när jag börjat rita i skala 1:50, insett att mitt trappräcke är 1,10 meter högt och att taket är 1,0 meter högt. Det är vad jag kallar ett problem, men mycket komiskt (här lägger jag in ett gott skratt för mig själv). 

Det här är min kaotiska vägg av skisser i min ateljé, men jag har fina klädnypor

Mitt ännu mer kaotiska ritbord fyllt med både det ena och det andra

Här är min goda vän Tobias som sitter bredvid mig i ateljén och dricker kallt kaffe

Sara presenterar sina skisser något trött efter många timmar hängande över skisspappret

Elin sitter också bredvid mig och är något mer positiv till sitt projekt än vad jag för tillfället kände mig

Kan det här möjligtvis bli ett lusthus med extra lust?

God natt gott folk sov gott och dröm om små trädkojor kombinerat med lusthus som ger extra lust (återkommer mer till på tisdag då projektet ska lämnas in)

Project Follie

Fråga nummer ett lyder; ”Vad i helvete är en Follie?”.

Det är fortfarande ganska oklart men efter ett tre veckor långt projekt kan jag nu säga att jag tror att en Follie är ett högt torn som står någonstans och det har absolut ingen som helst funktion, ett ”landmark”.

Ni får ursäkta blandningen av svenska och engelska ord i det här inlägget då det kan förklaras av att vi har haft en brittisk lärare/ledare/inspiratör eller liknande. Det är lite oklart vilken titel han har men han heter i alla fall Mr. John Cramer. Ytterst brittisk!

Uppgiften:

Det här projektet gick ut på, om jag förstod det rätt, att vi inte skulle ha någon möjlighet till planering i förväg då vi fick uppgifterna under projektets gång. Det första vi skulle göra var att gjuta av en del av kroppen på en av gruppmedlemmarna i gips(vi var tre i varje grupp). Det viktiga var att det inte fick synas att det var en del av en kropp. Den här gipsplattan skulle sedan fungera som ett landskap för vårt projekt. Vi skulle sedan bestämma hur vårt landskap såg ut och finna inspirationsbilder kring det, därefter skulle vi gjuta ett stort torn i gips som skulle tala till landskapet på något vis.

Här sitter jag i södra ateljén och blir avgjuten

Uppgift nummer tre var att vi skulle finna en makapär/grunka/mojäng, gärna mekanisk med många delar, som skulle plockas isär och ritas av i en sektionsskiss, en sprängskiss och en reassembled skiss (en skiss där alla delar finns med men de är omplacerade och bildar något nytt). Denna grej, i vårt fall var det en symaskin, skulle då fungera som material för att skapa en counterpoint, det vill säga något som ska tala till vårt torn och vara lite snyggt. Allt det här skulle monteras i vårt landskap som skulle ha formen av ett A4-papper, det skulle sedan monteras uppe på en vit trälåda. Efter att det var gjort var det viktigt att ta en power-snygg bild av landskapet samt hitta någon liten del där en människa skulle kunna befinna sig i landskapet och bygga en större modell av detta som skulle monteras på ett A4-papper med en bakgrundsbild. Alla ritningar och bilder skulle till sist monteras på en A1-kappaskiva som skulle fungera som presentation.

Här står Karolina och Carl August och skär kappaskiva i ateljé Z

Jag arbetade tillsammans med Karolina och Carl August i min ateljé och som ni ser och förstår var det här en mycket underlig uppgift som resulterade i mycket blod, svett och tårar, samt en hel del gips. Till exempel har jag skurit mig i fingrarna med min skalpell som är jättevass. Jag har gråtit när vår första counterpoint gick sönder och vi fick tänka om helt från början och jag har varit ute och sprungit i högklackat för att jag har blivit så trött på projektet och behövde rensa huvudet.

Vårt koncept var i alla fall att vi ville arbeta kring temat vatten då vårt landskap såg ut att ha en fors av smältvatten i mitten. Det ledde kort sagt till att vi skapade ett vågigt torn, en fors av hoplödda koppartrådar samt en stor klo av symaskinsdelar. Det var inte en lätt väg att komma dit även om det låter enkelt nu, men det har varit enormt mycket slit och tänk och bollande av idéer med både gruppmedlemmar och assistenter. 

Den omtalade klon kom till genom at vår första idé inte alls fungerade och jag fick panik och gick ut och sprang. Under tiden hittade Carl August en massa fingerliknande delar som han började sätta ihop till en hand. Det tog långt tid att tillverka och mitt ansvar, som kommer av att jag måste bevisa att jag är dotter till en lödningsexpert, var självklart att löda ihop delarna som Carl August monterade. Ca. 23.30 och några öl och lite chips senare var vi färdiga och redo att gå hem från skolan. Det låter kanske lite underligt att vara i skolan så länge men det är så det är att vara arkitekt, man bor i ateljén.

Vi har haft enormt kul och kritiken på vernissagen var väl att vi kanske hade haft lite ”för” kul och spårat lite för mycket, men att det i övrigt var bra. Mycket mer positivt än vad jag hade trott då det satt sex assistenter/aeljéföreståndare/projektledare som i en idol-jury och tittade på projektet.

Så här blev i vilket fall resultatet:

Slutligen,  min supersnygga bild av vårt projekt

Här min sektionsskiss av vår symaskin

Här är Karolinas reassembled skiss som blev en fyr på grund av vårt tema

Carl August jobbade med sin sprängskiss i ca. en veckas tid, mycket imponerande