NOLLEBLOGGEN

Så kommer då NOLLEBLOGGEN (försenad som få, jag vet, men bättre sent än aldrig).

Nollning kallas den inspark som tvåorna och treorna på programmen anordnar för sina nya studievänner. När man kommer till universitetet är man således inte etta förrän hela nollningen är avklarad, utan man kallas för nolla. För de som är aningen insatta i universitetsvärlden är det kanske bekant att teknologerna brukar vara kända för att ha riktigt rejäla nollningar och som bevis för detta kan jag berätta att ekonomiska institutionen hade en veckas nollning medan LTH, tekniska institutionen, hade fem veckor.

På varje sektion, jag tillhör A-sektionen, finns ett, sedan ett år tillbaka utsett, Phös. Namnet kommer av att phöset föser samman alla nollor mot den stora Nollegasquen som är den sittning som avslutar nollningen. Mitt phös bestod av sex personer och de leddes av Amanda som var så kallat överphös.

Jag kommer nedan ta upp de godbitar som jag har varit med om under de här första fem veckorna.

Här är min Nollegrupp, Grupp 8, som också blev årets Nollegrupp

Cocktailparty med speedmeeting

En av de första sittningarna vi hade på sektionen. Då var det förfest hemma hos en av mina phaddrar (observera att ingenting i universitetsvärlden stavas med F), Andreas. Eftersom temat för vår nollning var svart/vitt, tänkte min phaddergrupp att det hade varit kul att arbeta lite på det temat. Det hela urartade i en euforisk kreativ workshop i Andreas kök där vi tillverkade våra egna kläder av tidningspapper. Det hela blev en succé och min lilla phaddergrupp gjorde entré till låten Paper Planes.

Under själva sittningen var maten självklart kall på grund av alla tal och sånger. Efter maten var det dags för speedmeeting för att lära känna de andra, ca 100, nollorna och tvåorna. Det gick ut på att man fick ett ämne att tala om under 1 minut innan det var dags för att byta partner.

Vindsurfing i Lomma

En fantastik torsdagskväll anordnades det vindsurfing för alla nollor, och phaddrar, i Lomma utanför Lund. Solen stod högt då vi kröp i våra våtdräkter och gick från coola arkitektstudenter till uppstoppade maskar. För de som inte ville surfa fanns aktiviteter som tävling i snyggaste sandslottet eller massor med mat. Vårt kära Sexmästeri hade dukat upp barbaquen och grillade hamburgare för glatta livet. Kvällen blev lugn och avslutades i stillhet till en helt rosa solnedgång.

Knäppa A-sekare på stranden

Vinnarna av sandslottstävlingen byggde hela Nil-området

Vacker solnedgång i Skåne

FLYing

Den årliga flyingen går ut på att alla sektioner på LTH ska bygga sig en farkost som ska flyga från en ramp på kajen i Helsingborg, över sundet till Helsingör (ingen har någonsin lyckats ännu). Dagen startade med sillfrukost i skolan innan det bar iväg i bussar till Helsingborg. Väl där var det dags för parad. Då är det meningen att alla sektioner, iklädda sektionsklädsel, går i parad med banderoller, sånger och självklart med sin farkost, genom Helsingborg ner till hamnen där tävlingen startar. Observera att det är seriösa grejer då staden är avspärrad av poliser. Alla sektioners tävlande, med piloter, åkte rakt ner i vattnet och folk kom upp blöta och glada. Efter jubel, sång och vattenkrig var det dags för att ”tura”. Det innebär att man stoppar in alla fulla studenter på LTH på båten över till Helsingör och tillbaka samt bjuder på öl. Resultatet blev ett väldigt högljutt och vilt kalas. Efter denna underbara händelse var de dags för själva festen, som om vi inte hade festat hela dagen, på en nattklubb i staden. Där tar berättelsen slut för den här gången, men jag kan säga att det blev en dyr kväll då vi fick ta taxi hem till Lund igen…

Fanbärarna ledde hela paraden genom Helsingborg

Här är vår pilot, Anton, i sin farkost, en A-sektionen-kavaj

Nere vid hamnen fick fanbärarna ställa upp sig under tävlingen

Nollelördag och Regatta

Nollelördagen är den sista lördagen av nollningen då de flesta tävlingarna mellan sektionerna utförs såsom balongistapult, lådbilsrace och hinderbana. Alla sektioner bygger varsin katapult som ska skjuta vattenballonger på de andra sektionernas phös, man bygger också en lådbil samt ett hinder till hinderbanan. Någon från sektionen ska då också springa hinderbanan, skjuta ballonger och köra bil. Vårt hinder var en dansmatta där de fulla deltagarna skulle stå på händer och liknande, mycket effektivt må jag säga. Tyvärr blev vår lådbil plus chaufför totalt överkörd av Maskintekniks lådbil. Som tur var blev de diskvalificerade för det men maskin kommer aldrig stå högt i A-sektionen ögon likaväl. Jag var med och byggde en jättesnygg katapult som vi pyntade något vanvettigt. Det var jättebra tills vi insåg at den mest var snygg och inte alls kunde skjuta någon ballong (panik). Nödlösningen blev två av mina gamla flyttkartonger med en person inuti med en pinne och min matlåda fasttejpad längst ut där vi laddade ballonger som Tobias sedan kastade. Det var fult men också mycket effektivt.

Regattan är dagen efter nollelördagen. Då är det parad genom hela Lund, liknande den i Hesingborg, fast man den här gången drar sitt skepp. Tävlingen går ut på att två personer från varje sektion ger sig ut på sitt skepp på Sjön sjön (Sjön sjön är en sjö på LTH som är fylld med bajsvatten). I mitten av Sjön sjön ligger Ön ön där domarna sitter. När visslan ljuder ska deltagarna kasta sig från sina skepp ner i vattnet och simma till de andra skeppen och förstöra dem så mycket som möjligt på två minuter. När visslan blåser igen kastar sig tappra själar från alla sektioner ner i Sjön sjön för att plocka upp alla delar av sitt eget skepp. Den som först plockat upp alla delar vinner. Mycket underlig tävling men så kul att titta på.

Delar av A-sektionen äter sillfukost i Lundagård i början av Nollelördagen

Här är vå fina katapult som vi pyntade lite genom att göra den lila

Nollegasquen

Den sista sittningen med klädkod Mörk kostym anordnas av Sexmästeriet. Då är det mycket viktigt med vett och etikett, man tittar sin bordsherre i ögonen vid skålar, pratar inte under tal och sjunger med tydlig stämma de utvalda studentsångerna. Det blev en mycket lyckad kväll med tre-rätters middag, mycket tal, spex från Nollegeneralen, andra sektioner samt av vårt eget Phös. Den här kvällen blev vi ettor och slapp bära lila nolletröja.

Det blev en liten förfest i atelljén hos Industridesignarna. Här är Oskar och Kim

Mina bordskompisar, Fanny, Kim och Oskar

Här är Kim, Gabriella och jag på Gasquen

Det här är ett snabbt genomdrag av vad som skett under nollningen. Jag har tagit fram det bästa av det bästa.

När tvivlen kommer in på skinnet...

Lite inspiration från Kivik Art Center innan jag inleder min aningen bittra blogg

Ja, hur ska jag uttrycka mig? 


Mitt inre är fyllt av mycket tvivel kring det här med universitetsstudier. Är det här verkligen det jag vill? Vill jag verkligen sitta i skolan 13 timmar om dagen och rita med en 0,3 penna HB-stift? Igår var jag, tillsammans med Sara och Karin i klassen, på Bnaff Mountain Film Festival på Lunds stadsteater och såg en massa olika filmer om extremsport. Innan dess tänkte jag helt logiskt att jag studerar för att ha möjlighet att välja längre fram i livet. Nu känner jag snarare att jag studerar för att det är det som samhället förväntar av mig och att det är bara så man gör. För att dra det långt har jag nu gett mig in på en fem år lång utbildning som jag troligtvis klarar galant. Någon gång under fjärde eller femte året träffar jag en man, blir med barn och sedan är det 9-5-jobb, radhus och Volvo och sedan är det inte tal om puderåkning på de närmsta 15 åren och sedan drabbas man av ledbandsreumatism och då är det definitivt inte kul med skidåkning längre.


Men NEJ, det är inte så illa, utan jag tror att det bara är tvivel som kommer och går och resultat av en stor omställning och av att sitta instängd hela tiden och inte ha tid till att vara utomhus. Nu vill jag heller inte låta fullt så bitter som jag kanske gett sken av att vara utan jag vill här poängtera att jag ÄLSKAR det jag håller på med. Jag avgudar mitt ritbord med sin T-linjal och skärmatta. Jag är kär i min skalpell och totalt beroende av min suddmall. Som ni säkert hör är jag också ytterst förtjust i den nördighet som en sådan här utbildning medför. Ett exempel på det, som man ser allt som oftast, är att ett gäng studenter står lutade över ett bord och stånkar och stönar och beundrar något. När man kommer fram för att se vad som pågår är de någon som brister ut "Har ni sett sådana raka linjer? De måste vara gjorda med en 0,05:a.". Det är fantastiskt.


Slutsatsen är således att jag är fylld av tvivel vilket är bra eftersom jag då troligtvis inte kommer att bli för bekväm för att hoppa av om jag ångrar mig. Samtidigt är jag helt förälskad i mitt nya liv. Idag kom jag hem klockan 22.00 efter 13 timmar vid ritbordet och filmjölk till både lunch och middag. Liten spritfest i ateljén under kvällen, bland pennor och skisspapper, hjälpte till för att hålla mig kvar. I morgon ska jag på något vis redigera min skisser eftersom jag nu, när jag börjat rita i skala 1:50, insett att mitt trappräcke är 1,10 meter högt och att taket är 1,0 meter högt. Det är vad jag kallar ett problem, men mycket komiskt (här lägger jag in ett gott skratt för mig själv). 

Det här är min kaotiska vägg av skisser i min ateljé, men jag har fina klädnypor

Mitt ännu mer kaotiska ritbord fyllt med både det ena och det andra

Här är min goda vän Tobias som sitter bredvid mig i ateljén och dricker kallt kaffe

Sara presenterar sina skisser något trött efter många timmar hängande över skisspappret

Elin sitter också bredvid mig och är något mer positiv till sitt projekt än vad jag för tillfället kände mig

Kan det här möjligtvis bli ett lusthus med extra lust?

God natt gott folk sov gott och dröm om små trädkojor kombinerat med lusthus som ger extra lust (återkommer mer till på tisdag då projektet ska lämnas in)

Project Follie

Fråga nummer ett lyder; ”Vad i helvete är en Follie?”.

Det är fortfarande ganska oklart men efter ett tre veckor långt projekt kan jag nu säga att jag tror att en Follie är ett högt torn som står någonstans och det har absolut ingen som helst funktion, ett ”landmark”.

Ni får ursäkta blandningen av svenska och engelska ord i det här inlägget då det kan förklaras av att vi har haft en brittisk lärare/ledare/inspiratör eller liknande. Det är lite oklart vilken titel han har men han heter i alla fall Mr. John Cramer. Ytterst brittisk!

Uppgiften:

Det här projektet gick ut på, om jag förstod det rätt, att vi inte skulle ha någon möjlighet till planering i förväg då vi fick uppgifterna under projektets gång. Det första vi skulle göra var att gjuta av en del av kroppen på en av gruppmedlemmarna i gips(vi var tre i varje grupp). Det viktiga var att det inte fick synas att det var en del av en kropp. Den här gipsplattan skulle sedan fungera som ett landskap för vårt projekt. Vi skulle sedan bestämma hur vårt landskap såg ut och finna inspirationsbilder kring det, därefter skulle vi gjuta ett stort torn i gips som skulle tala till landskapet på något vis.

Här sitter jag i södra ateljén och blir avgjuten

Uppgift nummer tre var att vi skulle finna en makapär/grunka/mojäng, gärna mekanisk med många delar, som skulle plockas isär och ritas av i en sektionsskiss, en sprängskiss och en reassembled skiss (en skiss där alla delar finns med men de är omplacerade och bildar något nytt). Denna grej, i vårt fall var det en symaskin, skulle då fungera som material för att skapa en counterpoint, det vill säga något som ska tala till vårt torn och vara lite snyggt. Allt det här skulle monteras i vårt landskap som skulle ha formen av ett A4-papper, det skulle sedan monteras uppe på en vit trälåda. Efter att det var gjort var det viktigt att ta en power-snygg bild av landskapet samt hitta någon liten del där en människa skulle kunna befinna sig i landskapet och bygga en större modell av detta som skulle monteras på ett A4-papper med en bakgrundsbild. Alla ritningar och bilder skulle till sist monteras på en A1-kappaskiva som skulle fungera som presentation.

Här står Karolina och Carl August och skär kappaskiva i ateljé Z

Jag arbetade tillsammans med Karolina och Carl August i min ateljé och som ni ser och förstår var det här en mycket underlig uppgift som resulterade i mycket blod, svett och tårar, samt en hel del gips. Till exempel har jag skurit mig i fingrarna med min skalpell som är jättevass. Jag har gråtit när vår första counterpoint gick sönder och vi fick tänka om helt från början och jag har varit ute och sprungit i högklackat för att jag har blivit så trött på projektet och behövde rensa huvudet.

Vårt koncept var i alla fall att vi ville arbeta kring temat vatten då vårt landskap såg ut att ha en fors av smältvatten i mitten. Det ledde kort sagt till att vi skapade ett vågigt torn, en fors av hoplödda koppartrådar samt en stor klo av symaskinsdelar. Det var inte en lätt väg att komma dit även om det låter enkelt nu, men det har varit enormt mycket slit och tänk och bollande av idéer med både gruppmedlemmar och assistenter. 

Den omtalade klon kom till genom at vår första idé inte alls fungerade och jag fick panik och gick ut och sprang. Under tiden hittade Carl August en massa fingerliknande delar som han började sätta ihop till en hand. Det tog långt tid att tillverka och mitt ansvar, som kommer av att jag måste bevisa att jag är dotter till en lödningsexpert, var självklart att löda ihop delarna som Carl August monterade. Ca. 23.30 och några öl och lite chips senare var vi färdiga och redo att gå hem från skolan. Det låter kanske lite underligt att vara i skolan så länge men det är så det är att vara arkitekt, man bor i ateljén.

Vi har haft enormt kul och kritiken på vernissagen var väl att vi kanske hade haft lite ”för” kul och spårat lite för mycket, men att det i övrigt var bra. Mycket mer positivt än vad jag hade trott då det satt sex assistenter/aeljéföreståndare/projektledare som i en idol-jury och tittade på projektet.

Så här blev i vilket fall resultatet:

Slutligen,  min supersnygga bild av vårt projekt

Här min sektionsskiss av vår symaskin

Här är Karolinas reassembled skiss som blev en fyr på grund av vårt tema

Carl August jobbade med sin sprängskiss i ca. en veckas tid, mycket imponerande

Nybliven student, total nolla och allmänt förvirrad

Freja, i Nolle-T-shirt och A-kavaj, hungrig student

Jaha, då var man helt plötsligt student. Och inte vilken student som helst utan ARKITEKTstudent (observera att det uttalas som det skrivs och inte med några sche-ljud, arkitekt med K).

Allting började egentligen med en nästan 200 mils bilfärd, nermontering av rum, flyttning av möbler och flyttkartonger, IKEA och sedan språngmarsch till universitetet. Allt på mindre än en vecka.

Härmed är jag alltså medlem av Teknologkåren vid Lunds Tekniska Högskola, LTH, jag är student på A-sektion på arkitektprogrammet, jag är medlem i Akademiska Föreningen samt i Sydskånska Nationen. Förstå hur rörigt allting är och tänk er den förvirring som har spridit sig mellan 80 arkitektnollor som sprungit omkring som fån på LTH. Det tog många veckor innan saker och ting klarnade något och ännu, fem veckor in i terminen, ställer jag mig frågor som ”Vad gör egentligen AF?”, ”Var ligger Blekingska Nationen?” och ”Vilken sektion kommer egentligen Påven från?”.

Kommentar: Årets Nollegeneral var utklädd till Påve i fyra veckor och han erhåller fortfarande stor respekt.

Jag har fått ett ritbord. Jag har en lampa. Jag har en massa linjaler, pennor, skalpeller och ritblock som jag inte riktigt vet vad jag ska göra med. Jag känner mig mycket viktig när jag har lyckats få blyerts i pannan och kaffespill på ritningarna.

En del av mina nyinköpta prylar på mitt överkast

Mitt första projekt som arkitektstuderande var att knyta knutar med 2,5 km vitt snöre. Jag hoppas att läsaren vid det här laget förstår hur otroligt kreativ och oprecis min utbildning är. Uppgiften löd som följer ”50 km snöre + 151 arkitektstudenter = ?”. Detta skulle då skapas över hela universitetsparken på LTH. Vi var uppdelade i 20 grupper och alla grupper skulle göra ett konstverk som skulle knytas ihop med två andra grupper med minst fem trådar. Resultatet hamnade i Sydsvenskan och jag känner viss stolthet över att ha lyckats få med en del av mitt första arkitektprojekt i tidningen efter bara en vecka.

Vår fina kikare, bild tagen av Sydsvenskam

Det är kul att en vår kikare är så genomsläpplig från den här vinkeln men ser helt tät ut framifrån

För tillfället håller vi på med, vad jag som är skadad av psykologiska termer skulle kalla fallossymboler, torn i gips som ska monteras med ett landskap som är format utifrån kroppen och som sedan talar till en makapär som är skapad av ett mekaniskt föremål. Vernissage är i kafét på Kemicenter tisdagen den 28 september kl. 17.00. Det bjuds på förfriskningar, skratt och en hel drös konstiga gipsskulpturer. Berättar mer om det i nästa blogg…

Här bor jag alltså, mitt fina lila hus som jag delar med Ida, Romain, Sofian och Pernilla

P.S. Vänta gärna med spänning på ”Nollningsbloggen”, den kommer innehålla både det ena och det andra smått och gott, åldersgräns 15 år ;)